Jag började rida henne när hon var 5 år och var då iprincip bara inriden, hon var trotts allt väldigt lättlärd. Varje lektion kändes som en framgång. Vi skapade ett speciellt band till varandra, sån tillit jag hade till henne har jag aldrig haft för en häst. Vi lärde oss så mycket av varandra och tog en dag i taget.

Hon gick från att vara knappt ridbar till hur mysig som helst, jag red henne fram tills hon var 8 år och på slutet kunde man verkligen känna vilken enorm skillnad det var på henne. Och när man hoppade henne bara flög hon över oavsett höjd, det var inte många gånger hon stannade med mig.

Dock så var hon nästan omöjlig att lasta, fick alltid ha nån som kunde hjälpa mig med mig.. och trotts det tog det upp mot en halv timme varje gång och när vi skulle hem från en träning en gång tog det 1 timme och vi var 7 stycken som försökte! Envisare häst får man leta efter.

Vi tävlade upp till L:D hoppning, hon hade absolut kapacitet för mer men när man aldrig kunde träna i ridhuset så blev det inte högre, hon var nolla alla gånger utom en tror jag och som bäst kom hon 4 :)

Men jag tröttnade på att rida henne då det kändes som att vi inte kom längre i och med att jag inte kunde åka iväg och träna. Så började rida Colita (Vientos mamma) istället, och hon lärde mig så grymt mycket på bara det halvåret jag red henne, hon är sån att om man sätter skänkeln fel eller något så säger hon i från skulle man dra henne i munnen drar hon tillbaka, hon var alltså som en ridlärare för mig och gjorde man rätt så gick hon som en klocka!

Under tiden fick Undis nästan bara stå det var inte så ofta jag hade tid för henne längre och när Viento kom hem i Maj så la jag all tid på honom, och det märktes verkligen på Undis att hon hade det tråkigt hon blev hängig och såg inte alls lika pigg ut som innan, vet inte hur jag ska förklara men hon var inte sig själv längre, så det bästa för henne kändes som att det var att hon fick komma till ett annat hem till någon som hade tid för henne, tid att ge henne den tiden som hon inte fick av mig längre. Så jag la ut henne på blocket och fick kontakt med Pia som kom och provred och tyckte hon var precis den hästen hon letat efter, så hon kom och hämtade henne förra veckan.. fast bara på foder först i 3 månader och sen om det funkar så köper dom henne.

Vet inte ännu om det är det största misstag jag gjort, det gör så ont att se sin bästa vän åka men jag vet att hon har det super hos Pia! Tror faktist inte vi kunde hitta ett bättre hem till henne.

Hon är så saknad!

Nathalie